Livet på helgen

Tänkte skriva om min social fobi. Kanske nån känner igen sig. 

 

Om jag pratar med någon eller skriver med någon, så tänker jag efter jag pratat,  en miljon tankar på att de där skulle jag inte sagt, eller gud va ja gjorde bort mig. De gäller små saker. Är inte elak. Utan Tex som idag hörde jag fel å svarade på de jag trodde den sa. Nu grubblar jag som fan över att jag gjorde så. Å skäms. 

 

En annan sak är att tala i telefon, jag har jätte svårt å fokusera på vad personen säger, för jag har full koll på att inte få super hög ångest. De gäller både de jag känner och okända. Jag ringer väldigt sällan folk, jag skriver hellre. Inte lika lätt å göra bort sig då.

 

Träffa nya människor  är svårt, för jag vet inte vad jag ska prata om. Avskyr pinsamma tystnader. Å vill bli omtyckt. Så är rädd å göra bort mig.

 

Att vara i en ny grupp, eller nytt ställe. Då oroar jag mig flera dagar innan, å mår jätte dåligt. De släpper mer å mer när jag väl mött dom.

 

Åka buss, tåg, flyg, stor båt.  Det är svårt för då känns det instängt och finns inte plats å fly. Å alla människor. Om någon sätter sig bredvid mig, får jag panik. 

 

 

Trots allt detta, så gör jag det ändå. För social fobin ska inte styra mitt liv mer. Jag styr den. Och de blir bättre och lättare :). Men man måste gå emot social fobin.. Hoppas inlägget kan hjälpa någon.

Så ledsen över mitt knä. Vill jobba. Blir så arg att benet gör så ont. Brukar kunna härda ut, Å jobba trots det gör ont. Men vissa dagar är extremt. Jag vill verkligen jobba där å få fast jobb. De känns som jag mister jobbet, när benet inte klarar. ;(

Kan de bli bra nuuuuuu. Vill inte missa mer arbetstid.

Hoppas jag får nå bra svar imorgon på rehab. 

Klago inlägg..

 

Ont i benet, blir inge bättre i meniskskadan, trots jag kör program från rehab. Gråter inombords av smärta  typ.

På torsdag ska jag dit igen. Få se vad de säger. Vill slippa denna smärta. De har Gått flera månader. Sist jag var där, fick jag  panikångest attack. Å min ångest är jätte hög. Rädd för att få en till. Å rädd för att bli lika dålig som för tre årsedan. Den känslan då ,  fy bara tanken är hemskt .

Fattar inte hur jag lyckades ta mig igenom. Hade förlorat all hopp. 

Tur de fanns personer som hade hopp åt mig. 

 

Idag tänker jag på framtiden. Å ger inte upp. Försöker ta lärdom av mitt förflutna. Å mkt är bra i mitt liv nu :) 

 

Försöker få ur mig tankarna, så ångesten dämpas.